My Ida Emma

Ordet gemenskap har många klangbottnar, en del positiva, en del negativa. Gemenskap, trygg samvaro, kan få oss att tänka på trygg samvaro, måltider tillsammans, gemensamma mål och gladda fester. Vi kan också få associationer till sekteristisk slutenhet, innespråk, självgod isolering och romantisk naivhet. Men gemenskap är främst en hjärtats angelägenhet. Den föds ur den djupa insikten att vi inte lever för oss själva utan för varandra.
Gemenskapen är resultatet av att vi gör andras angelägenheten viktigare än våra egna "Tänk inte bara på egat eget bästa utan också på andras" Fil 2:4. Frågan är därför inte: "Hur ska vi skapa gemenskap?" utan: "Hur ska vi utveckla och ge näring till våra öppna hjärtan"

Ensamhet som hälsar ensamhet - och vad gemenskap handlar om. Gemenskapen är inte frånvaro av ensamhet, utan den plats där vi respekterar, skyddar och med aktning möter varandras ensamhet.
När vi låter vår ensamhet leda oss in i avskildheten kan vi glädjas över andras avskildhet. Den rotar oss i vårt eget inre. Istället för att tvinga oss att jaga efter den som kan ge oss omedelbar tillfredställelse, hjälper avskildheten oss att bejaka vårt eget centrum och ge andra mod att bejaka sitt inre. Våra ensamheter blir pelare som tillsammans bär vårt gemensamma hus. Ensamheten stärker alltid gemenskapen.

 

Avskildheten är hjärtats trädgård för dem som längtar efter kärlek. Det är den plats där ensamheten kan bära frukt. Den är de rastlösa kropparnas och de ängsliga hjärtanans hem. Ensamheten - och den må vara fysisk eller inte - är avgörande för det andliga livet.
Det är inte lätt att leva i den goda ensamheten, eftersom vi är så otrygga och rädda att vi lätt blir distraherade av allt som tycks lova oss omedelbar tillfredställelse. Ensamheten ger inte omedelbar tillfredställelse, för i ensamheten möter vi våra demoner och laster, vårt begär och vår vrede, och även starka behov av att bli uppmärksammade och accepterade. Men om vi inte springer vår väg möter vi även Honom som säger: "Var inte rädd, Jag är med dig, och jag ska leda dig genom den mörka dalen."
Låt oss ständigt återvända till avskildheten.

När vi handlar utifrån vår ensamhet reagerar vi ofta våldsamt. Det tragiska är att hårdheten ofta kommer ur ett behov av kärlek. När ensamheten driver vårt sökande efter kärlek blir kyssarna lätt till bett, kramarna blir slag, ömma blickar blir misstänksamma blickar, lyssnande blir tjuvlyssnade och överlåtelse blir våldtäkt. Människohhjärtat längtar efter kärlek: kärlek utan villkor, begränsningar eller förbehåll. Men ingen människa har förmåga att ge en sådan kärlek, och varje gång vi begär denhamnar vi på våldets väg.
Hur kan vi då leva utan att ta till våldhet? Vi måste börja med att göra klart för oss att oroliga hjärtan som längtar efter fullkomlig kärlek endast kan finna den i gemenskapen med Honom som har skapat dem.

När vi känner oss ensamma söker vi någon eller några som kan skingra ensamheten. Det ensamma hjärtat ropar: "Håll om mig, rör vid mig, tala med mig, se mig!" Men vi upptäcker snart att den som vi väntar ska lyfta bort ensamheten inte kan ge oss det vi längtar efter. Ofta känner den människan sig pressad av våra krav och går sin väg, och där står vi förtvivlade. Så länge vi närmar oss någon utifrån vår ensamhet kan ingen mogen relation utvecklas.
Att på grund av ensamhet klänga sig fast vid en annan är krävande och blir efter en tid destruktivt. Om kärleken ska få en chans måste vi ha mod att skapa utrymme mellan oss, ett så stort avstånd att vi kan dans med varandra.

Alla människor är ensamma. Ingen annan känner det exakt likadant som vi, tänker som vi, beter sig som vi. Var och en är unik, och ensamheten är det unikas andra sida. Frågan är vad vi låter ensamheten leda till. Det finns en plågsam ensamhet och en harmonisk ensamhet. En ensamhet kan få oss att desperat klänga oss fast vid andra, i en annan ensamhet kan vi respektera för det unika och därmed skapa gemenskap.
Att låta ensamheten bli något positivt kan vara en livslång kamp. Det krävs medvetna val i fråga om vem man ska vara tillsammans med, vad man ska studera, hur mamn ska be och hur man ska be andra om råd. Men de kloka valen hjälper oss att finna en ensamhet där hjärtat växer i kärlek.

Ofta vill vi vara någon annanstans, eller kanske till och med avara någon annan. Vi jämför oss gärna med andra hela tiden, och vi undrar varför vi inte är lika rika, intelligenta, enkla, generösa eller helgonlika som de. Sådana jämförelser får oss att känna oss skyldiga, skamsna eller avundsjuka.
Det är viktigt att vi är medvetna om att vår kallelse ligger gömd i vilka vi är och var vi är. Vi är unika. Var och en har sin kallelse i livet att förstå det som ingen annan kan förstå, och att göra det just i sitt eget sammanhang.
Vi kommer aldrig att finna vår kallelse genom att försöka räkna ut om vi är bättre eller sämre än andra. Du är tillräckligt bra på det som du är kallad till. Var dig själv!

Optimism och hopp är helt olika attityder. Optimism är att förvänta sig att allt - vädret, mänskliga relationer, ekonomin, den politiska situationen och så vidare - ska bli bättre. Hopp är att förlita sig på att Gud kommer att hålla sina löften till oss på ett sätt som leder oss till den sanna friheten. Optimisten talar om konkreta förändringar i framtiden. Hoppets människa lever i nuet i vetskap och förvissning om att allt i livet är i goda händer.
Alla de stora andliga ledarna i historien var hoppets människor. Abraham, Mose, Rut, Maris, Jesus, Gandhi och Martin Luther King levde alla med ett löfte inom sig som ledde dem mot framtiden, utan att de hade behov av att veta exakt hur den skulle se ut. Låt oss leva i hoppet!    

Bönen är bron mellan det medvetna och det undermedvetna livet. Ofta finns det en stor klyfta mellan människans tankar, ord och handlingar och det många bilder som stiger fram i hennes dag- och nattdrömmar. Att be är att koppla samman dessa båda sidor av livet genom att gå till den plats där Gud bor. Bön är "själens arbete", för själarna är de heliga centra där allt blir ett och där Gud är hos oss på det mest innerliga sätt. 
Alltså måste vi be oupphörligt så vi verkligen kan bli hela och helliga.

 

Våra hjärnor är alltid aktiva. Vi analyserar, funderar, dagdrömmer och drömmer. Det går inte en sekund under dagen eller natten då vi inte tänker. Man kan säga att vi tänker "oavbrutet". Ibland önskar vi att vi skulle kunna sluta tänka en sekund; då skulle vi slippa många bekymmer, skuldkänslor och rädslor. Vår förmåga att tänka är den främsta gåvan till oss, men den är också källan till vår största plåga.
Måste vi vara offer för ständiga tankar? Nej, vi kan omvandla vår oavbrutna tankverksamhet till oavbruten bön genom att göra den inre monologen till en ständig dialog med vår Gud, som är all kärleks källa.
Låt oss bryta oss ur isoleringen och inse att Någon finns där innersta och vill lyssna i kärlek till allt det som fyller och upplyfter våra hjärtan.

Många röster pockar på vår uppmärksamhet. Det finns en röst som säger: "Bevisa att du är en bra människa." En annan säger: "Du borde skämmas!" Och en röst säger: " Ingen bryr sig egentligen om dig", och en säger: "Se till att du blir framgångsrik, populär och mäktig. "Men under alla dessa ofta skrikiga röster finns det en stilla röst som säger: "Du är min älskade, du är min utvalde/utvalda." Det är den rösten vi främst av allt behöver höra. Att höra den rösten kräver emellertid en särskild ansträngning; det kräver ensamhet, tystnad och en föresats att lyssna. 
Detta är vad bön är. Det är att lyssna till den röst som säger "min älskade".
 

Att vara tacksam för det goda som sker i livet är lätt, men att vara tacksam för allt i livet - det goda såväl som det onda, glädjestunder såväl som sorgestunder, framgångar såväl som misslyckanden, uppmuntran såväl som förakt - det kräver hård andlig dicsiplin. Men  vi är inte verkligt tacksamma om vi inte kan tacka för allt som lett oss fram till den här stunden.
Så länge vi delar upp livet i händelser och människor som vi gärna minns och händelser och människor som vi helst vill glömma, kan vi inte se hela vårt jag som en Guds gåva att vara tacksam för.
Låt oss inte vara rädda för att betrakta allt som har fört oss hit - i förtröstan på att vi snart kommer att upptäcka Guds kärleksfulla hand i det.

Tillit är grunden i livet. Utan tillit kan ingen människa leva. Trapetskonstnärer ger oss en härlig bild av detta. Den som släpper taget måste lita på dem som ska fånga henne/honom. Cirkusartisterna kan göra de mest häpnadsväckande saltomortaler, men det som gör uppvisningen sevärd är att de som fångar upp dem finns där i rätt stund på rätt plats.
Vi måste ofta släppa taget i livet. Det är underbart att flyga, fri som en fågel, men om Gud inte finns där för att fånga upp oss, så blir det ingenting av det hela. Låt oss förlita oss på den store uppfångaren, Gud själv.

En an de största farirna i det andliga livet är självförakt. När vi säger: "Om folk verkligen kände mig så skulle de inte gilla mig", väljer vi en väg in i mörkret. Ofta för vi för oss att självfördömelse är en dygd som kallas ödmjukhet. Men ödmjukhet är egentligen motsatasen till självfördömelse. Det är att tacksamt vara medveten om att man är dyrbar i Guds och att allt som man är och har är en ren gåva.
För att ta oss förbi självföraktet måste vi ha mod att lyssna till den röst som kallar oss Guds älskade söner och döttrar, och att alltid vara fast beslutna att leva i den sanningen.

 

Ibland måste jag "Kilva över" min vrede, avundsjuka ellert känsla av att inte vara accepterad - och gå vidare. Frestelsen ligger i att fastna i negativa känslor, att rota i dem som om jag hör hemma där. Då blir jag "den förfördelade", "den bortglömde" eller "den förbigående". Ja, vi kan fastna i sådans negativa identiteter och till och med osunt njuta av dom.
Det kan vara bra att se dessa mörka känslor och utforska varifrån de kommer, men det kommer en stund då vi måste kliva över dem, lämna dem bakom oss och gå vidare.

Ofta vill vi kunna se in i framtiden. Vi säger: "Hur ska nästa år bli för mig? Var kommer jag att befinna mig om fem eller tio år?" Det finns inga svar på dessa frågor. För det mesta har vi precis så mycket ljus att vi kan se nästa steg: Vad har vi att göra den följande timmen eller nästa dag. Konsten att leva är att njuta av det som vi kan se och inte klaga över att en del ligger i mörker. När vi kan ta nästa steg, förvissade om att vi kommer att ha tillräckligt med ljus för steget därefter, kan vi vandra genom livet med glädje och förvänas över hur långt vi kommer. 
Låt oss glädjas över det lilla ljus vi har och inte be om den starka ljusstråle som skulle ta bort alla skuggorna.

Bless  

Vänskap är en av de största gåvor en människa kan ta emot. Den är ett band som betyder mer än vanliga mål, intressen eller erfarenheter. Vänskapens band är starkare än dem som den sexuella föreningen kan skapa, djupare än dem som ett delat öde kan förstärka, och de kan vra ännu innerligare än äktenskapets eller familjens band.
Vänskap är att vara tillsammans i glädje och sorg, även då man inte kan öka glädjen eller minska sorgen. Vänskap är en själarnas förening som leder till en ädel och sann kärlek. Vänskapen får hela livet att lysa. Saliga de som lägger ner sina liv för sina vänner.

Bless

Val. Våra val har betydelse. Två människor råkar ut för samma olycka och blir svårt skadade. De hade inte valt att råka ut för olyckan. Den bara drabbade dom. Men den ena valde att genomgå alltsammans i bitterhet, den andre i tacksamhet. Dessa val påverkade radikalt deras liv och deras familjers och vänners liv.
Vi har ofta mycket liten kontroll över det som händer oss i livet, men vi kan styra vårt sätt att ta till oss det och minnas det. Det är just dessa andliga val som anger om vi lever med integritet.

Bless

Att skriva kan vara en andlg övning. Att skriva kan hjälpa oss att koncentrera oss, att lyssna in vad som rör sig djupast i hjärtat, att ge tanken klarhet, att reda ut vilsna känslor, att reflektera över erfarenheter, att konstnärligt uttrycka vårat liv och att lagra viktiga händelser i minnet. Att skriva kan också vara bra för andra, för dem som får läsa det vi skriver.

Ganska ofta kan en påfrestande, krävande och frustrerande dag "räddas" genom att man skriver om den. Genom att skriva kan man hålla fast det som skett och bättre integrera det i livsvandringen. Då kan skrivandet rädda livet åt oss och ibland också åt andra.

Att ta emot är ofta svårare än att ge. Att ge är betydelsefullt: Att ge kunskap, hopp, mod, råd, stöd, pengar och, främst av allt dig själv. Utan givande finns ingen sann gemenskap. 

Men att ta emot är lika viktigt, för genom att ta emot visar vi givarna att de har gåvor att ge. När vi säger: "Tack, du har gett mig hopp. Tack, du har gett mig orsak till att leva. Tack, du har gjort så min dröm blir verklighet", gör vi givarna medvetna om vilka märkliga och värdefulla gåvor de gett. Ibland är det bara i blicken hos mottagarna märer sina gåvor.