Distansförhållande...
...det är vad Terese kallar mitt pendlande till alunda och furuhöjdskyrkan. För er som inte visste det så åkte jag tillbaka till alunda den här helgen. Jag är såå otroligt glad att jag åkte, jag behövde det trots att jag inte varit hemma så länge. Nu är det ju inte min förtjänst att jag dök upp där i torsdags utan alla underbara människor som sponsrade min resa, löw ya.
Distansförhållanden han vara svåra, att inte träffas så ofta tar väldigt mycke på krafterna och humöret. Men såå mycket mer underbart det blir när man får träffas sen, vilken hetta som utspelar sig. Jag hade under min hemmavistelse börjat tvivla på mina val, inte på Gud eller dopet, bara mina val. Fram till skolan började mådde jag riktigt bra, men när första skoldagen gått hade kicken försvunnit, lite sorgligt. Jag skrev om detta på facebook och fick massa respons att det vara bara att kämpa på, att jag klara det. Jag har aldrig fått sånna kommentarer innan nyår och jag blev riktigt upplyft, det finns dom som faktiskt bryr sig om lilla mig.
Jag har fått ett nytt hopp med den här resan på många sätt. Jag vet att jag alltid är välkommen där och att det finns personer jag kan prata med som förstår mig och som jag kan lita på. Det har inte varit självklart för mig förut, inte på samma sätt. Jag är så enormt tacksam för allt jag varit med om den här helgen, kan inte vänta till nästa gång vi ses. 
