My Ida Emma

Jag har nyss börjat att få upp mitt självförtroende till högre höjder (fast inte spec höga) och börjat må bättre och bättre. Och det är jag så otrligt glad för eftersom det finns inget värre än att känna att man inte duger till något, att man är osynlig. Och tack vare mina underbara vänner och vissa i min släkt så har jag kommit ur detta tänket lite grann. Men så igår hände det något... som jag sagt tidigare så har inte min andning varit som den ska. Och igår frågade min mamma mig hon kunde åka bort över natten. Jag svarade då att hon fick göra som hon ville men att jag gärna ville ha någon hemma ifall jag slutar andas mitt i natten. Och det förståd hon då. Så hon berättade då det för den andra parten som hon skulle sova hos. Och vad gör denna person då... jo, går upp och in till mig och frågar vad mitt problem är, varför jag inte låter min mamma sova borta inatt. Och där sjöng allt jag byggt upp. Jag förklarade då samma sak som jag förklarat för min mor och de brydde inte han sig i ett dyfft. han blev arg men "accepterade" detta.  Mamma stannade hemma för min skull. Det dåliga var ju då att jag duschade senare den kvällen och då försvann mina andningsproblem eller i allafall till mamma hade gått och lagt sig. Sen fortsatte plågan. 

Kvällen/natten slutade med att jag som så många nätter förr låg i min säng och kände mig fullständigt värdelös, varför var mitt liv så lite värt i dennes ögon?? Om hon hade åkt iväg och jag slutat andas vad hade då hänt??
Att en enda person kan göra allt detta bara genom några ord. Och nu måste jag börja om från början igen. Jag vet inte om jag någonsinn kommer att klara av dom här helgerna. Jag vill hålla mig borta men de gör min mamma ledsen så just nu vet jag inte vem jag ska prioritera.

Jag måste oxå säga de att redan när jag kom till skolan idag började jag må mycke bättre så under veckorna kommer jag att stärka mig men varannan helg rasar jag en bit. Jag har en sån tur som har en så underbar släkt och sådana vänner som faktiskt bryr sig <3

Bless U