My Ida Emma

De är den nya epidemin, åker man till östervåla får man våla-viruset, ett virus som sätter sig lite överallt. Halsen börjar bränna och klia (du får en förfärlig hosta), näsan blir täpp och rinning omvartannat och febern kommer och går.

Varning: Man vet aldrig när man blir frisk!! Ena sekunden är du frisk som en nötkärna och andra ligger du och hostar upp dina lungor.

Motgift: Finns inget, tro mig allt har beprövats men inte hjälpt, det är bara att leva med den.

Oj vad man har blivit hurtig helt plötsligt, nu ska konditionen höjas ett snäpp. I Tisdags gick jag en halvmil, sprang kanske en tredjedel av den sträckan, sen for jag på gym senare på kvällen och stället för att åka bil hem så sprang jag. Iår gick jag en mil, EN MIL!!! Sprang hälften av den sträckan, resten gick jag med vikter. Tänkte göra en repris idag men vädret tillät inte riktigt de, marken var nämligen täckt med snö. har tvärr inga skor som passar för detta väder just nu så de får bli crosstrainern istället. Jag har en sån enorm energi, vill ut och springa hela tiden och ger inte upp, fattar inte vad de e med mig. Kanske för att ja faktiskt har kommit igång med träningen på riktigt och frigjort endorfiner, ingen aning men kul är de.

Jag vet inte vad som håller på att hända med mig, jag tvinar sakta bort. Gick igenom balbilderna och såg hur löst min klänning satt, så igår hos lovisa så tog jag fram vågen, 43.5 kg. Jag försvinner snart. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag kunde äta ordentligt utan att må illa. Den senaste veckan har varit den värsta i mitt liv, jag har inte ätit nånting på hela veckan som har gett mig energi, kan endast dricka saft om ens det. För varje minut blir det bara värre och värre, jag vet inte om jag kommer ta mig ur detta utan drastiska åtgärder.

Jag trodde dessa tiden var över eftersom allt de jag saknade i mitt förra sorgliga liv har jag nu, vänner, personer som älskar mig och andra saker andra tar för givet. Det jag nu kommer säga kan låta hemskt jag vet men det är hur jag känner denna tid på året, höstdepressionen. Jag vet innerst inne att det inte är sant men ändå ska de kännas så svårt. Jag känner mig helt värdelös, dum, ensam, ful, tråkig, slutkörd, trött. En elefant har återigen satt dig på mig och tryckt ner mig mot marken. Jag har svårt att tänka, svårt att orka, svårt att finnas. Jag ska kämpaa egenom ytterligare en period av denna psykiska smärta, jag vet att jag kommer klara det, jag är oerhört stark. Men just nu känns att meninglös, jag känner mig meningslös. Detta tar väldigt mycke av min energi så jag kommer nog att ha en trött period framför mig, jag sover redan oroligt men de kommer bli värre. Jag skriver detta enbart för att det blir lättare då.

Nu kommer ännu ett tråkigt inlägg. Jag måste tyvärr säga att jag är på väg att nå botten när som helst. Det tog en sekund för människan att trycka ner mig och han har inte slutat. Jag börjar bli så less och när jag pratar med honom ger han mig bara ett stort hånflin. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte om jag kan klara av detta längre. Jag har mått så otroligt bra den här sommaren och det är väl för att jag inte varit hemma den största delen av den. Tackar alla fantastiska människor där ute.
Så fort skolan börjar kommer det att bli bättre det vet jag. Jag är borta hela dagarna så ingen kan trycka ner mig här hemma. Och till höstlovet hoppas jag kunna återvända till mitt paradis. 
Jag hoppas tiden kommer gå fort för det är inte roligt att höra hur värdelös man är hur länge som helst. Jag ska försöka hålla mig borta vid 11-12 och efter 3 på dagarn för att bespara mig mer smärta. Får väl börja springa ellar nått. 




  

Jag har upptäkt att jag är en person som har väldigt svårt för känslor. Jag är inte den bästa på att stötta och trösta människor när dom är nere och jag säger alltid och gör fel saker hela tiden.

Jag själv håller inne mina känslor och är rädd att visa mig sårbar och svag.  När någon frågar så byter jag helst samtalsämne. Däremot har jag troligt lätt att börja gråta helt utan anleding mitt bland folk. Det är nog många som har sett mig gråta men aldrig när det verkligen finns en anledning bakom det. Jag gömmer mig i mitt skal så fort jag blir lite nere så ingen ska märka hur jag lider inombords. Jag skrev för inte så länge sen ett inlägg "Väntan", jag tänkte bara säga att jag mår bättre nu och jag har förstått varför jag var så nere, och det är ingen fara.
Jag har blivit bättre på att öppna mig eftersom jag hittar personer jag kan lite på och jag hoppas att jag inte behöver bära på onödiga känslor i framtiden.

Det är inte bara vid sorg jag har svårt att visa känslor, oxå vid kärlek. Va?? kanske många tänker. Hon visar tydligt när hon är lite förälskad i nån. Och jag kan hålla med på den biten. Men när det kommer till själv kärleken så har jag jättesvårt att säga "Jag älskar dig" till någon. Det är inte många som hört de orden från min mun. 

Känslor kan vara otroligt svårt att visa och erkänna för sig själv. Men jag ska bli bättre på dom, jag ska sluta gömma mig och visa omvärlden hur jag känner mig.

Bless  

Som jag nämnt tidigare så har jag lite problem med magen. Så jag avstod att åka med Julia hem i måndags för att gå till läkaren. Så igår fick jag en tid. Det var den bästa läkaren jag haft.  Hon var dansk så det är bra att jag ser på unga mödrar.

Hon frågade mig en massa frågor och sen undersökte hon mig, tryckte på magen, kolla andningen och hjärtat. Sen fick jag sitta och vänta på att ta prover. Jag är jätterädd för nålar. Hon stack mig i fingret och det kändes som om de gick hål rakt igenom hela handen. Sen fick jag pissa i en burk, lite knasigt:P förstår int riktigt varför men men...

Proverna var normala och hon kom fram till att jag lider av stress. Jag måste lära mig att slappna av och kunna somna på nätterna.  När jag tänker efter så har jag många av de syntom man lätt får vid stress. Så jag kanske går in i väggen snart?? Hoppas inte det.

Nu ska jag gå och titta på några avsnitt av lustgården och sen lyssna på avslappningsmusik.

Bless

Nu är smärtan tillbaka, den smärtan jag lidit under hela helgen. knivarna skär djup in i magen och det känns som om jag ska avlida. Pillrena jag fick hjälper först om nåra dygn. Jag hoppas jag slipper den snart jag kan inte slappna av, kab inte konsentrera mig. Orkar inte mer. Bort bort bort. 

Ni har kanske märkt att det var ett tag sen jag skrev. Det beror på att det är väldigt mycket nu både i skolan och hemma. Vi har tusen arbeten som ska vara klara inom närmaste tiden och mitt liv här hemma håller på att falla ihop. Min pappa är köpberoende, det kanske inte låter så farligt men det är inte lätt att leva med en sådan person. Alla pengar går at till hans köp, min bror har fått vara hans övervakare och kollat igenom kassar när han varit och handlat mat så inget onödigt ligger där. Men vanligt vis så har han redan gömt grejorna innan Anton hunnit dit för att kolla av. Det är som en alkolist som gömmer sin sprit och förnekar att han köper grejor. Detta beroende har påverkat hela familjen. Men Anton är nog den som lider mest eftersom det är hans pengar som ryker, han som ska leva med elendet. Vi var och träffades pappas psykolog i måndags och hon förklarde hur behandlingen gick till och vad som ska göras innan tillfrisknande. Jag trodde att eftersom han sökt hjälp så skulle han bli bra, men ack så fel jag hade redan nästa dag hade han varit och köpt grejor. Nu har Anton fått nog och har flyttat in med mig och mamma. Vill pappa sätta sig i skiten behöver inte Anton följa med. Jag hoppas att han fatta att vi menar allvar.
Det känns inte bra att inte kunna lite på sin egen pappa. Men han har ljugit för oss så många år så jag vet inte om jag nånsin kommer att kunna göra det igen.
Detta problem gör att jag inte kan konsentrera mig och att jag mår både psykiskt och fysikst dåligt just nu. Jag behöver stöd men jag vet inte var jag ska ta det ifrån och jag är så van vid att hålla allt inom mig så det kan vara svårt att ta till sig de stöd man behöver. De mesta stödet vill jag ha från min egen mamma och jag vet att Anton också vill ha hennes hjälp genom detta men då finns det någon som inte låter oss f¨å de stöd vi behöver vilket kommer att trycka ner oss ännu mer.
Så ha lite tålamod med inläggen framöver. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna skriva av sig men det kan hända att jag inte ens orkar att skriva vissa dagar så patient everybody.

Bless

Tyvärr så har jag brutit mitt nyårslöfte att gå till kyrkan varje vecka. Men det är inte för att jag inte vill utan jag kan bara inte. Jag mår inte alls bra måste hålla mig hemma där det finns ett visst rum jag behöver en gång i kvarten.
Jag hoppas bara att det inte är nått allvarligt för jag har verkligen inte tid att vara hemma från skolan.

Bless

Jag måste ju vara höjden av klantighet. Har världens bula i pannan efter att krockat med ett elskåp på skolan. De vart en riktig smäll. Kände hur tårarna eldade inom mig. Sprang ut och hämta snö i en påse jag hade i fickan sen fick jag knyta fast den i pannan så jag såg ut som en tomte :P
De e andra bulan i år så klantigare kan man snart inte bli. Kommer att vara lite försiktigare i fortsättningen.

Igår var jag på informationen om en kurs så kallad Friluftsliv. Vilket kommer att innehålla klättring, utförsåkning och nåra resor i fjällen¨och dessutom är en av guysen jag checkat in med. Innan jag gick dit var jag säker på att inte gå den men nu har jag blivit väldigt osäker. De verkar jättekul men jag vet inte om jag pallar trycket. Vad tror ni?? är jag en friluftsmänniska??

Jag upptäckte en sak härom dagen. Jag har under flera år vart en storgråtare. Jag har gråtait när jag sett på film, vid förböner och så fort jag blivit lämnad ensam har tårarna kommit.
Jag såg en riktigt sorglig film i lördags som berörde mig och vanligt vis skulle jag sitta och tokgråta men de gjorde jag inte. Inte heller idag när det var en hund som blivit mördad på filmen vi såg på religionen grät jag.
Jag har upptäckt att sen nyårslägret så har jag haft lite av en inre frid inom mig, ett lugn. Jag är rätt så lycklig nu och de som förut gjorde mig ledsen har jag lärt mig att hantera. Till och med den olyckliga kärleken jag känt har jag lämnat bakom mig. Det känns så otroligt skön just nu. Människorna jag träffade gjorde underverk med mitt liv. 

Amen 

Idag slutade jag nog tidigt så jag kunde ta kvart i tio bussen hem. Eftersom jag nu är hemma tidigare än vanligt så tänkte jag göra de bästa av den här dagen och bara tänka på mig själv. Jag tänkte börja med ett varmt bad i denna kyla och sen blir de väl skrubb, ansiktsmask och hela köret. Ska bara må bra hela dan. Tänkte göra mig en liten shake senare kanske. Den här dagen kommer att handla om mig helt enkelt, egogirl de e jag de :P

Jag och min kropp kommer inte riktigt överens. Är hemma igen från skolan på grund av min mage. Börjar bli rätt less nu. Inte för att idag spelade såå jättestor roll eftersom vi bara har två lektioner och det är inte världens viktigaste.
Så jag kör lite självbestraffing och pluggar istället så mycket jag orkar. Hoppas de e bättre imorrn för då har jag inte alls tid att var borta.

Klumpen är tillbaka, jag gråter inombords och snarrt utombords. Varför ska jag känna på detta sätt? Varför ska de få mig att mår så dåligt? Jag klarar de snart inte längre.
I'm hurt, hurt inside. This feeling are eating me up. 
I just wanna hide.  

I dag när lilla fröken skulle stiga upp så mådde hon inte så prima men hon har absolut inte tänkt att vara hemma, hon stod åter igen mot vad hennes kropp försökte tala om för henne. En minut innan bussen gick klarde hon inte mer och gav upp.

Nu ligger jag i min säng och mår pyton. Jag vet inte vad som är fel bara att något inte står rätt till. Det kan vara panikångest eller stress eller någon form av sjukdom jag har ingen aning men ska sova på saken och se om det blir bättre.

Denna näst intill outhärdliga smärta som får mig känna att jag snart delas på mitten eller blir vänd ut och in. Jag kan inte mer än skrika och gråta, det gör så ont, varför ska man måsta känna så här. Jag har provat så många smärtstillande medel men inget verkar hjälpa, jag vet inte vad jag ska göra längre.
Bort smärta bort. Och kom aldrig mer tillbaka.