My Ida Emma

Jag trodde dessa tiden var över eftersom allt de jag saknade i mitt förra sorgliga liv har jag nu, vänner, personer som älskar mig och andra saker andra tar för givet. Det jag nu kommer säga kan låta hemskt jag vet men det är hur jag känner denna tid på året, höstdepressionen. Jag vet innerst inne att det inte är sant men ändå ska de kännas så svårt. Jag känner mig helt värdelös, dum, ensam, ful, tråkig, slutkörd, trött. En elefant har återigen satt dig på mig och tryckt ner mig mot marken. Jag har svårt att tänka, svårt att orka, svårt att finnas. Jag ska kämpaa egenom ytterligare en period av denna psykiska smärta, jag vet att jag kommer klara det, jag är oerhört stark. Men just nu känns att meninglös, jag känner mig meningslös. Detta tar väldigt mycke av min energi så jag kommer nog att ha en trött period framför mig, jag sover redan oroligt men de kommer bli värre. Jag skriver detta enbart för att det blir lättare då.