My Ida Emma

"Ingen är så fattig att han eller hon inte har något att ge, och ingen är så rik att han eller hon inte har något att ta emot". Dessa ord av påven Johannes Paulus II ger en klar inriktning åt alla dom som vill arbeta för freden. Ingen fred är tänkbar så länge världen förblir indelad i två grupper:  de som ger och de som tar emot. Sann männsklig värdighet finns i givandet såväl som i mottagandet. Detta gäller inte bara för individer utan även för nationer,kulturer och religiösa samfund.

En äkta fredsvision ger en ständig ömsesidighet mellan givnade och tagande.Låt oss aldrig ge något utan att fråga vad vi tar emot från dem som vi ger till, och låt oss aldrig ta emot något utan att fråga oss vad vi har att ge till dom vi fått från.

När någon ger dig en klocka som du aldrig har på dig, har du egentligen aldrig tagit emot den. När någon kommer med en ide som du inte nappar på, har iden faktiskt aldrig blivit mottagen. När någon presenterar oss för en vän, men vi ignorerar honom eller henne, känner sig vännen inte väl mottagen.

Att ta emot är en konst. Det är att låta någon annan bli en del av ens liv. Det är att våga bli beroende av någon annan. Det kräver en inre frihet att säga: "Utan dig skulle jag inte vara den jag är." Att ta emot med hjärtat är alltså en gest av ödmjukhet och kärlek. Många människor har blivit djupt sårade därför att deras gåvor inte har tagits emot väl. Låt oss vara goda mottagare.

Det är något vackert med blyghet, även om blyghet inte ses som en dygd i vår tid. Tvärtom, vi uppmanas att gå rakt på sak, se folk i ögonen, säga precis vad vi tycker och berätta om oss själva utan att rodna.

Men denna oblyga, öppenhjärtade, självutlämnande attityd blir snart tröttsam. Den påminner om träd utan skuggor. Blyga människor har långa skuggor, och i dem skyddar de en stor del av sin skönhet från inkräktarens blickar. Blyga människor påminner oss om livets mysterium, som inte så lätt kan förklaras eller uttryckas. De inbjuder oss till en vänskap där man respekterar varandra och till en ordlössamvaro i kärlek.

Att resa - se nya vyer, lyssna till ny musik, möta nya människor - är spännande och roligt. Men när vi inte har ett hem att återvända till, där någon frågar: "Hur har du haft det?", är vi nog inte så ivriga att göra resor. Att resa är ett nöje när man ser med sina närmastes ögon och hör med deras öran; att det är de som vill se diabilderna och höra berättelserna.

Och så är det med livet. Det är att vara utsänd på resa av en kärleksfull Gud som väntar där hemma på att vi ska komma tillbaka och som är ivrig att få se diabilderna som vi tagit och höra om de nya vännerna vi fått. När vi reser och ser med Guds ögon och hör med Guds öron, hans som har sänt ut oss, får vi se och höra mycket som är underbart, och vi möter härliga människor ... och återvänder gärna hem.

Att död är att gradvis förminskas och till slut försvinna bortom livets horisont. När vi ser en segelbåt lämna hamnen och röra sig mot horisonten, blir den mindre och mindre tills vi inte längre kan se den. Men vi tror att någon står på en strand långt borta och ser samma segelbåt bli allt större tills den når den nya hamnen.

Dödeb är en smärtsam förlust. När vi återvänder hem efter en lång begravning är hjärtat tungt. Men när vi tänker på Honom som står där på den andra stranden och ivrigt väntar på att få välkomna vår älskade vän till ett nytt hem, bryter leeendet fram genom tårarna.