Does anybody hear her?
När jag satt i bussen på väg hem började jag att tänka på hur enormt lycklig jag är nu för tiden. För tre år sen kunde jag bara drömma om detta liv. Då dyker Casting Crowns låt "Does anybody hear her" på i min lur och tar mig tillbaka de tre åren i tiden. Jag förståd inte hur jag kunde må så otroligt dåligt utan att någon såg det, att någon märkte det. Och vid den tiden gick jag i nian, hela min skolgång var hemsk men det var under högstadiet allting hände, de vännerna jag lyckats skrapa ihop övergav mig, mina föräldrar skildes pappa la skulden på mig (vilket jag glömt, mamma var så snäll att påminna mig här om dagen), jag flyttade ifån huset jag bott i sen jag var 9 månader, mor min skaffade en ny mitt i allt annat elände, fram tills detta hade jag nästan haft henne på min sida nu fick jag klara mig själv. Jag började bara må sämre och sämre, tynade bort framför ögonen på alla men ingen såg de. Jag försökte dölja det bra och tydligen gjorde jag ett utomordentligt jobb. Men jag tycker att nån borde ha sett igenom mitt skal, sett att jag inte orkade, att jag ville göra slut på eländet.
Den vintern kom hon, min räddande ängel. Hon hade valt att göra sin praktik här i Älvsbyn och skulle stanna i fyra veckor. Jag umgicks med henne varenda dagen under den perioden, jag hade funnit en vän som jag kunde lite på. Hon åkte hem och jag började åter igen må piss. Den följande sommaren var den bästa i mitt liv. Ängeln tog med mig på läger, hampeveckan. Under den veckan fick jag uppleva ett under, under ett kvällsmöte togs sten en bort från mitt hjärta, jag gick och tog förbön den kvällen, efter det grät jag floder, jag hade inte gråtit inför någon på drygt 10 år och det kändes så skönt att släppa ut allt. Nu för tiden gråter jag nog jämt, vi varje förbön jag tar. Jag är en riktg lipsill, kanske att jag fortfarande har smärta som måste ut.
Jag har sedan dess åkt på flera läger och aldrig har jag känt sån kärlek som finns på dessa läger. Jag kommer aldrig gå tillbaka på samma väg, aldrig någonsin och varför skulle jag, jag har vänner jag kan lita på, vänner som ställer upp, vänner som ser när något inte är rätt. Jag har världens bästa vänner och jag hoppas jag aldrig mister er.
Min ängel är den jag kan tacka för Hampe, mitt liv kan jag tacka Jesus för. Utan någon av dom skulle jag nog inte sitta här och skriva detta inlägg. Älskar er båda <3
Jag vet att jag kanske tjatar om denna historia men genom att berätta och skriva av mig mår jag bättre. Jag lägger upp videon så ni kanske förstår bättre vad jag snackar om.
"My Jesus bled and died for my sins"
Oj, hade ingen aning om att du också har skilda föräldrar! Det skar sig helt mellan mig och min pappa också när han och mamma separerade. Jag antar att han såg mamma i mig, vi är väldigt lika både till sätt och utseende. Efter ett tag orkade jag inte längre, så jag slutade åka och hälsa på pappa, slutade ha kontakt med honom. Han hörde inte av sig till mig heller.
Nu umgås vi igen, har gjort det i ca två eller kanske tre år. Vi har inte pratat om alla dom år som gick där när vi inte hade något med varandra att göra. Men jag bestämde mig för några veckor sen för att jag tänker ta steget och prata ut med honom. Jag har redan förlåtit honom och vill skapa en relation till honom.
Oj, jag har ingen aning om varför jag sitter och skriver allt det här till dig. Det bara blev så när jag läste ditt inlägg och lyssnade på låten. Uscha, började gråta. Jag har också blivit en sån där lipsill.
Aja, kram på dig i alla fall! Hoppas vi ses snart igen <3
Glad att du mår bra nu. Jag vet att du mådde dåligt o jag försökte vara till hjälp, men du måste vara mer öppen med dina känslor. Du vet att jag finns här för dig.
Kramiz
