My Ida Emma

Det har varit lite av en bloggtorka under en tid nu och jag har inte direkt nån förklaring på de utom att jag inte har idats.

Jag har tagit på mig uppdraget att vara hundvakt till Ronja i helgen så att Tessan får en relaxhelg. Och igår hände något som jag på ett sätt har väntat på men trodde var över. När hon varit här ett tag hörde jag nått från köket, jag hörde hur hon skrek. Jag sprang dit och hittar henne på golvet, hon ligger bara och skakar och skriker, jag sätter mig ner på golvet och pratar med henne och stryker henne över huvudet. Jag ser på henne att hon hade det jättejobbigt. Hon tittar på mig med sina hundögon och försöker ta sin upp i min famn, det rinner ur hennes ögon och mun, hon börjar flåsa oavbruket men slutar skaka men hon är som förstenad, ligger bara där och flåsar. Efter ungefär 5 minuter slutar det. Men hon är fortfarande stel i bakbenen.
Det var så otroligt jobbigt att se henne lida så och inte kunna hjälpa henne. Jag vill helst inte vara med om de igen.
Jag vet att hon har epilepsi men jag trodde att de slutat eftersom det var över 8 månader sen sista anfallet.