Sankta Lucia
Lucia och markerar tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Lucia är ett sicilianskt namn som betyder den ljusa och kommer av latinets lux, lucis, som betyder ljus.
Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig. Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen.
Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 13 december.
Men i folktron levde 13 december kvar som som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse.
Ungdomarna hade sin egen tradition på årets längsta natt. Det var att dra runt mellan gårdarna i grannskapet och sjunga visor, för att på så sätt få pengar och gåvor, skämta och skrämmas lite. Ofta sjöngs några av de många Staffansvisorna, som i sista versen ofta har en anspelning på gåvor, vilket man ville ha från gården man sjöng för.
I herrgårdsmiljöerna under uppstod under tidigt 1800-tal, en tradition med att en vitklädd kvinnogestalt ingick som en del i vakandet. En av gårdens kvinnor klädde sig i vitt och fick bära en ljuskrans i håret. Traditionen tros ha kommit under sent 1700-tal från Tyskland, där en flicka kläddes upp för att vara "Christkindlein", med tända ljus i håret som föreställde en gloria. Den ljusa luciagestalten kan således ursprungligen ha kopplingar till bilden av jesusbarnet i krubban.
Det röda sidenband som Lucia numera har om midjan sägs symbolisera Lucias helgondöd. Annars har den svenska luciagestalten egentligen mycket litet att göra med helgonet Lucia.
Det moderna luciafirandet tog fart när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade det första offentliga luciatåget. Seden fick därefter snabbt efterföljare över hela landet inte minst genom lokalpressens initiativ.
Numera firas lucia på skolor, daghem, i föreningar och på många arbetsplatser. Många barn går luciatåg och "lussar" för sina föräldrar och grannar, för sångerna de sjunger betalas de ofta i godis. På många platser utses genom omröstningar i lokaltidningar ortens lucia.
